Friktionen mellan rörliga maskindelar är oundviklig och är orsaken till mekanisk utslitning i så gott som alla maskiner. Smörjningens uppgift är att i möjligaste mån minska friktionen. Oljor skapar en skyddande film för att hindra metallytor från att komma i kontakt med varandra. I ett idealiskt tillstånd ska metalldelarna glida på en “kudde” av smörjmedel, men i praktiken kan dock ingen smörjning helt eliminera kontakt mellan friktionsytorna.
RVS Technology® Treatment är en ny attityd till problemlösningen.

Förstoras exempelvis lager, cylinderyta eller yta av ett kugghjul öppnas en ny värld. Det man tror är fina ytor av stål, är i verkligheten något helt annat, bergsmassiv där topparna kallas asperiter.
Slitaget uppstår när dessa asperiter bryts ner av dragkrafterna. När sedan den nötta metallen frigörs blir den som grus i oljan och hittas slutligen på magnetpluggen eller i oljefiltret. Ett tecken som visar att mekanismen håller på att slitas ner.

Inom tribologi – läran om friktion, utslitning och smörjtekniken - betraktar man tre typer av friktion: gränsskiktsfriktion, blandad friktion och hydrodynamisk friktion.

Gränsskiktsfriktion. Friktionen mellan två ytor som är i direkt kontakt med varandra. Under startskedet följs den statiska friktionen av gränsskiktsfriktion. Asperiterna kommer emot varandra, bryts ner och mycket värmeenergi frigörs - hög friktion, hög förslitningsfaktor. Detta tillstånd är karakteristiskt vid exempelvis motors kallstart.

Vid en kallstart slits motorn lika mycket som den slits under 50 mils körning vid normal drifttemperatur. Denna friktionsfas, tack och lov, är ganska kortvarig.

Sedan kommer olja in mellan maskindelarnas kontaktytor. Bättre oljor kommer snabbare, sämre kommer senare och häri ligger bland annat skillnaden mellan olika oljors förmåga att skydda mot slitage

Blandad friktion. Den här är också en friktion mellan två ytor som är i kontakt med varandra, men mellan dessa finns en hinna av smörjmedel och smörjhinnans tjocklek är mindre än friktionsytornas genomsnittliga skrovlighetshöjd.
Allt eftersom hastigheten ökar separeras glidytorna delvis av smörjmedlet (av hydrodynamisk lyftkraft D). Asperiterna kommer fortfarande mot varandra men i mindre utsträckning vilket innebär medelhög friktion och medelhög förslitningsfaktor.

Hydrodynamisk friktion. Vid ännu högre hastigheter separeras glidytorna från varandra av lyftkraften D (som vid vattenplaning).
De två friktionsytorna är skilda från varandra med en smörjmedelshinna och denna hinnas tjocklek är minst dubbelt så stor som genomsnittliga måttet på friktionsytornas skrovlighet - praktiskt taget ingen förslitning och friktionen är minimal.
I varje fall så länge maskindelarna är i tillräckligt snabba rörelser gentemot varandra. Minskar hastigheten så träder blandade friktionen i kraft igen.
Detta förlopp kan liknas vid åkning på vattenskidor. Åker man tillräckligt snabbt så planar man på ytan, sänks farten så sjunker man ner.

I en förbränningsmotor finns det många komponenter som rör sig med olika hastigheter och har olika rörelsekarakter. Vevaxeln roterar exempelvis dubbelt så snabbt som kamaxeln och kolvarna t o m stannar helt i sina nedersta och översta lägen. Med andra ord i en komplicerad mekanism går det inte att upprätthålla tillräckligt tjock oljehinna mellan samtliga maskindelar även med de bästa oljetyperna. Och det vet vi, eftersom vilken olja man än använder slits maskinerna för eller senare ändå.

Lösningen är tillsynes enkel. Om maskindelarna planar på oljehinnan som när man åker vattenskidor så är det logiskt att helt enkelt göra friktionsytorna så släta som möjligt. Ingen åker ju på krokiga vattenskidor.

Problemet är dock att det är en ganska dyr åtgärd. Ytorna skall slipas eller t o m poleras efter svarvning eller fräsning. Det innebär ett eller flera extra bearbetningsled i tillverkningsprocessen - kostnaderna skenar i väg.

Denna lyx kan man unna sig endast när det handlar om mycket krävande applikationer. Att använda tjockare oljor (med högre viskositet) är inte bra heller för då ökar motståndet kraftigt.

Inte slipa utan bygga på!
Med RVS-behandlingen bygger man upp ett metallkeramiskt skikt (gröna fältet) på samtliga friktionsytor som kommer i kontakt med olja. Behandlingen innebär helt enkelt att tillföra oljan RVS-medlet och låta mekanismen i fråga arbeta som vanligt. Efter några timmars drift är behandlingen fullbordad.

Oljan tillsammans med RVS-partiklarna cirkulerar i hela mekanismen men det metallkeramiska skiktet bildas endast i zonerna där friktionen och således utslitningen förekommer eftersom det är bara här som asperiterna bryts ner och värmeutvecklingen äger rum. RVS-behandlingen är en kemisk process som kräver värmeenergi.

Ytorna blir mycket hårda, betydligt hårdare än de flesta stållegeringar och dessutom näst intill perfekt jämna. Inte nog med det - det påbyggda skiktet kompenserar utslitning och optimerar maskindelarnas dimensioner till bästa möjliga passningen.
Processen är självreglerande och stannar av sig själv när asperiterna är helt överbyggda av metallkeramiken. Finns det inget att bryta ner längre - upphör tillförseln av den för processen nödvändiga värmeenergin och skiktbildningen avstannar. Det kan alltså aldrig bildas för mycket skikt.

I exemplet nedan betraktas en av kuggarna på ett kronhjul. Tvärsnittet går genom det utnötta området, vilket avbildas som en mörk fläck.
Det metallkeramiska skiktet bildas endast på de utnötta områdena eftersom det är just där som friktionen och därmed också värmeutvecklingen äger rum. RVS-tekniken verkar “intelligent” och bildar tjockare skikt på de mer slitna ytorna än på de mindre slitna. Där friktion och nötning inte förekommer bildas inget skikt.