För ca 30 års sedan började Bosch att massproducera
lambdasonder. Redan år 1976 kunde man genom denna teknologi begränsa
avgasutsläpp avsevärt. De första som beprövade detta var Volvos 240
resp 260, utvecklade för den amerikanska marknaden.
Nuförtiden försedds så gott som alla motorer med lambdasonder som vanligen
placeras i det främre avgasröret eller i katalysatorn. En lambdasond mäter
halten av syrejoner i avgaserna genom antingen elektrisk spänning- eller
också resistansändring. Den elektriska signalen överförs till motorns styrenhet
vilken justerar bränsleinsprutningssystem på ett sådant sätt att optimal
förbränning erhålles.
För att förbränna fullständigt 1 kg bränsle behöver man teoretiskt 14,7
kg luft (eller ca 10 000 liter luft på 1 liter bensin). Detta
förhållande
mellan mängden
av bränsle
och luft kallas för
stökiometrisk blandning och betecknas med grekiska bokstaven λ (lambda).
Om blandningen är 1/14,7 är lambdavärdet lika med 1. Vid lambda mindre än
1 är blandningen fett (luftbrist) respektive om lambda är större än 1 kallas
den för mager (överflöde av luft).
Lambdasonder kan vara av två olika typer - elektrokemiska eller resistanta.
Mest
spridda är elektrokemiska sonder som alstrar elektrisk spänning beroende på omgivande
miljon.
Hur vet man att lambdasonden inte fungerar riktigt?
Typiska symptom är höga HC och CO-värde, hög bränsleförbrukning (ibland upp till
30% mer än normalt), körbarhetsproblem med ryckningar, dåligt gensvar vid gaspådrag.
När lambdasonden slutat fungera kan katalysatorn överhettas och förstöras.
Tabell över lambdasonders beteckning för några bilmodeller